Det stora såsföraktet

Det godaste jag visste när jag var liten, det var ris med Café de Paris-sås. Mormor var mästare på denna rätt, och hon lärde mig hemligheten: sås på påse. Ett magiskt pulver som blandades med mjölk och smör, och så var det välsmakande guldet plötsligt i kastrullen. När jag flyttade hemifrån gick halva studiebidraget till att köpa pulversås (och då ska man komma ihåg att ett paket, med cirka 9 portioner sås kostar ungefär 10 kronor, så ni kan ju tänka er hur mycket sås jag konsumerade). Min granne i studentlägenhetskomplexet var förskräckt.
“Man kan göra egen sås, vet du va?”
Ja, han kanske kunde. Jag kunde inte.

Vi spolar fram till 2016. Jag lär känna en kille som studerar för att bli kock, och jag berättar för honom om när min studentlägenhetsgranne kastade sig på golvet och vispade som om livet hängde på det för att hans bearnaise inte skulle skära sig.
“Och där stod jag bredvid och sa ‘med sås på påse hade vi inte haft det här problemet’.”
Killen skrattade till, och avslöjade att han aldrig. någonsin. i. sitt. liv. hade ätit pulversås. Det kändes helt barockt. Visst kan jag förstå att man föredrar the real deal, att köpa krukdragon som man använder en fjärdedel av och sedan slänger tre veckor senare, spänningen i att få allting att smaka och se ut som det ska. Men det är ju så praktiskt med pulver, som langaren sa.

Två veckor senare berättar jag för min närmaste barndomskamrat om även denna incident. Att jag träffat en människa som aldrig ätit sås på påse. Min kamrat, som jag känt sedan vi var tio år, som vet allt om mig och jag allt om henne, vars tankar jag kan se i hennes ögon, säger då
“Jag har heller aldrig ätit pulversås.”

Jag bestämde mig för att gå till botten med det här, och det visade sig att åtta av tio av mina kompisar aldrig har ätit pulversås. ALDRIG. ÄTIT. PULVERSÅS! Är dessa människor såshatare? Nej, de proklamerar stolt att de älskar sås. Är de mästare på att laga mat? Långt ifrån. Men de skulle aldrig komma på tanken att äta pulversås. Varför?! Att det inte är “lika gott” köper jag inte, för någon som är dålig på sås kommer absolut inte kunna “slänga ihop” en sådan Café de Paris som Blå band har forskat fram.

Kanske är det en klassfråga, kanske en generationsfråga. Kanske rentav en icke-fråga. Men jag slutar inte kämpa för pulversåsens status. För det är förjävla gott.

Tina on InstagramTina on TwitterTina on WordpressTina on Youtube
Tina
Tina Bergérus scendebut skedde 1994, som "den vita katten" i Krokängsvägens förskolas uppsättning av "Det satt två katter på ett tak, tjillevillevipp-bom-bom". Den litterära banan började med "Nalleboken" några år senare. Med stort självförakt och en liten glimt i ögat försöker hon förstå sig själv genom att berätta för allmänheten om varenda liten vrickad tanke som någonsin farit genom hennes huvud.

Ett svar på ”Det stora såsföraktet”

  1. Skrattade så tårarna rann – och nej- mina barn har aldrig fått pulversås. Men det fick jag som barn. Fortsätt stå upp för det du tror på! Mvh, Fredrikas moder

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *