Min hjärna klarar inte Bechdel-testet

Det första jag tänker på när jag vaknar på morgonen är snubbar. Ibland en specifik snubbe, ofta kan samma snubbe uppta min tankekraft i flera veckor. Eller bara snubbar i allmänhet. Vad jag vill göra med snubbar, vad jag skulle vilja att de gjorde med mig, vad de har sagt, vad jag har sagt.

“Tänk om en kille hade skrivit samma sak om att han tänker på brudar hela tiden. Då hade du tyckt att det var sunkigt.”
Det är ju därför jag skriver det här – som ett rop på hjälp. Jag vill inte hela tiden relatera allt jag gör, säger och tänker till snubbar. Om jag hade fått ha en enda snubbfri dag så hade ingen varit gladare än jag. Jag vill inte skriva om snubbar, ändå har varenda ett av mina inlägg här handlat om snubbar. Till och med när jag rantade om sås så lyckades jag få det att handla om snubbar, and not in a sexy way.

Det började nog egentligen i gymnasiet, när jag var kär i en kille i min klass. Han lyssnade på ett amerikanskt, kristet collegerockband. Jag började lyssna på det för att ha något att prata med honom om, och det visade sig att jag älskade amerikansk, kristen collegerock. Killen glömde jag ganska fort, för det fanns så himla många killar att hålla reda på.

En annan kille höll på med stand up, så det var jag ju också tvungen att göra. Och den snubben är för längesedan borta, och här sitter jag och ska köra stand up för elvatusen människor i augusti.

Jag har försökt att tänka på tjejer. Försökt att tänka på andra grejer. Men det spelar ingen roll vilka andra saker jag gillar, för 90% av dagen tänker jag ändå på killar. Och ni som är uppmärksamma, märker att de senaste raderna i alla fall nästan rimmat på varandra. Och det finns en specifik anledning, men tog jag upp den skulle texten få en obehaglig vändning. Eller, du kan gissa ändå om du är smart. Det är en snubbe som ligger bakom det såklart.

Alla val jag gjort, alla beslut som tagits, har varit på grund av en eller flera snubbar. Varför? Varför är jag sådan här? Jag har arbetat fram tre teorier:

  1. Det är evolutionärt. Det är inprogrammerat i mitt dna att alltid tänka på snubbar. Någon gång i historien har det varit absolut livsnödvändigt att kunna objektifiera hundra procent av den manliga befolkningen.
  2. Patriarkatet, Det som tynger oss alla då och då. Mitt stora intresse för män och deras kroppar är en motreaktion på alla snubbars stora ointresse för min, eftersom patriarkatet har tutat i mig att mitt värde ligger i hur många snubbar som vill ligga med mig – i direkt relation med hur många jag “låter göra det”. Den första siffran ska vara stor, den andra liten.
  3. Snubbar är najs. Många av dem har tänder som syns när de ler. Några har hår på sitt huvud som “formar sig i vinden”. En del kramas länge. (Den här teorin motbevisas dock av att minst lika många snubbar är vedervärdiga, värdelösa kräk. Den ration är dessutom samma bland kvinnor.)

Oavsett vilken/vilka av dessa teorier stämmer så finns det inte så mycket jag kan göra åt saken. Jag är dömd till en tillvaro ständigt ockuperad av snubbar.

“Om din kompis hoppade från ett berg hade du gjort det också?”
Ja, om det var en snubbe.

Tina on InstagramTina on TwitterTina on WordpressTina on Youtube
Tina
Tina Bergérus scendebut skedde 1994, som "den vita katten" i Krokängsvägens förskolas uppsättning av "Det satt två katter på ett tak, tjillevillevipp-bom-bom". Den litterära banan började med "Nalleboken" några år senare. Med stort självförakt och en liten glimt i ögat försöker hon förstå sig själv genom att berätta för allmänheten om varenda liten vrickad tanke som någonsin farit genom hennes huvud.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *