Min hjärna klarar inte Bechdel-testet

Det första jag tänker på när jag vaknar på morgonen är snubbar. Ibland en specifik snubbe, ofta kan samma snubbe uppta min tankekraft i flera veckor. Eller bara snubbar i allmänhet. Vad jag vill göra med snubbar, vad jag skulle vilja att de gjorde med mig, vad de har sagt, vad jag har sagt.

“Tänk om en kille hade skrivit samma sak om att han tänker på brudar hela tiden. Då hade du tyckt att det var sunkigt.”
Det är ju därför jag skriver det här – som ett rop på hjälp. Jag vill inte hela tiden relatera allt jag gör, säger och tänker till snubbar. Om jag hade fått ha en enda snubbfri dag så hade ingen varit gladare än jag. Jag vill inte skriva om snubbar, ändå har varenda ett av mina inlägg här handlat om snubbar. Till och med när jag rantade om sås så lyckades jag få det att handla om snubbar, and not in a sexy way.

Det började nog egentligen i gymnasiet, när jag var kär i en kille i min klass. Han lyssnade på ett amerikanskt, kristet collegerockband. Jag började lyssna på det för att ha något att prata med honom om, och det visade sig att jag älskade amerikansk, kristen collegerock. Killen glömde jag ganska fort, för det fanns så himla många killar att hålla reda på.

En annan kille höll på med stand up, så det var jag ju också tvungen att göra. Och den snubben är för längesedan borta, och här sitter jag och ska köra stand up för elvatusen människor i augusti.

Jag har försökt att tänka på tjejer. Försökt att tänka på andra grejer. Men det spelar ingen roll vilka andra saker jag gillar, för 90% av dagen tänker jag ändå på killar. Och ni som är uppmärksamma, märker att de senaste raderna i alla fall nästan rimmat på varandra. Och det finns en specifik anledning, men tog jag upp den skulle texten få en obehaglig vändning. Eller, du kan gissa ändå om du är smart. Det är en snubbe som ligger bakom det såklart.

Alla val jag gjort, alla beslut som tagits, har varit på grund av en eller flera snubbar. Varför? Varför är jag sådan här? Jag har arbetat fram tre teorier:

  1. Det är evolutionärt. Det är inprogrammerat i mitt dna att alltid tänka på snubbar. Någon gång i historien har det varit absolut livsnödvändigt att kunna objektifiera hundra procent av den manliga befolkningen.
  2. Patriarkatet, Det som tynger oss alla då och då. Mitt stora intresse för män och deras kroppar är en motreaktion på alla snubbars stora ointresse för min, eftersom patriarkatet har tutat i mig att mitt värde ligger i hur många snubbar som vill ligga med mig – i direkt relation med hur många jag “låter göra det”. Den första siffran ska vara stor, den andra liten.
  3. Snubbar är najs. Många av dem har tänder som syns när de ler. Några har hår på sitt huvud som “formar sig i vinden”. En del kramas länge. (Den här teorin motbevisas dock av att minst lika många snubbar är vedervärdiga, värdelösa kräk. Den ration är dessutom samma bland kvinnor.)

Oavsett vilken/vilka av dessa teorier stämmer så finns det inte så mycket jag kan göra åt saken. Jag är dömd till en tillvaro ständigt ockuperad av snubbar.

“Om din kompis hoppade från ett berg hade du gjort det också?”
Ja, om det var en snubbe.

Det stora såsföraktet

Det godaste jag visste när jag var liten, det var ris med Café de Paris-sås. Mormor var mästare på denna rätt, och hon lärde mig hemligheten: sås på påse. Ett magiskt pulver som blandades med mjölk och smör, och så var det välsmakande guldet plötsligt i kastrullen. När jag flyttade hemifrån gick halva studiebidraget till att köpa pulversås (och då ska man komma ihåg att ett paket, med cirka 9 portioner sås kostar ungefär 10 kronor, så ni kan ju tänka er hur mycket sås jag konsumerade). Min granne i studentlägenhetskomplexet var förskräckt.
“Man kan göra egen sås, vet du va?”
Ja, han kanske kunde. Jag kunde inte.

Vi spolar fram till 2016. Jag lär känna en kille som studerar för att bli kock, och jag berättar för honom om när min studentlägenhetsgranne kastade sig på golvet och vispade som om livet hängde på det för att hans bearnaise inte skulle skära sig.
“Och där stod jag bredvid och sa ‘med sås på påse hade vi inte haft det här problemet’.”
Killen skrattade till, och avslöjade att han aldrig. någonsin. i. sitt. liv. hade ätit pulversås. Det kändes helt barockt. Visst kan jag förstå att man föredrar the real deal, att köpa krukdragon som man använder en fjärdedel av och sedan slänger tre veckor senare, spänningen i att få allting att smaka och se ut som det ska. Men det är ju så praktiskt med pulver, som langaren sa.

Två veckor senare berättar jag för min närmaste barndomskamrat om även denna incident. Att jag träffat en människa som aldrig ätit sås på påse. Min kamrat, som jag känt sedan vi var tio år, som vet allt om mig och jag allt om henne, vars tankar jag kan se i hennes ögon, säger då
“Jag har heller aldrig ätit pulversås.”

Jag bestämde mig för att gå till botten med det här, och det visade sig att åtta av tio av mina kompisar aldrig har ätit pulversås. ALDRIG. ÄTIT. PULVERSÅS! Är dessa människor såshatare? Nej, de proklamerar stolt att de älskar sås. Är de mästare på att laga mat? Långt ifrån. Men de skulle aldrig komma på tanken att äta pulversås. Varför?! Att det inte är “lika gott” köper jag inte, för någon som är dålig på sås kommer absolut inte kunna “slänga ihop” en sådan Café de Paris som Blå band har forskat fram.

Kanske är det en klassfråga, kanske en generationsfråga. Kanske rentav en icke-fråga. Men jag slutar inte kämpa för pulversåsens status. För det är förjävla gott.

Att förstå korsord

 

09:55 varje lördag får jag ett sms. “Krysset, eller?!”. Jag svarar alltid “JA FÖR TUSAN!”. Sedan är det igång.

När jag var liten så förstod jag inte hur mamma kunde så otroligt många frågor i Melodikrysset. De var ju helt omöjliga. Nu tar jag i alla fall åttio procent av dem själv. Resten får mamma hjälpa till med på sms. Ibland erkänner hon att min lillasyster googlat fram rätt svar åt henne. Som idag. Eskil Dalenius. Hur ska man hålla Eskil Dalenius i huvudet, när där redan ska få plats Gustav Vasas kröningsår (1523) och hur länge spaghetti ska koka (8 minuter)?

Samma känsla fick jag av korsord. Barnkorsorden i ICAkuriren kunde jag väl ta mig an, men Stora söndagskrysset var som hieroglyfer. “Or?!” utropade jag inte sällan till min mamma. Det var frustrerande och provocerande. Och aldrig någonsin skulle jag kunna förstå hur korsorden skulle lösas. Nu fyller jag i rutorna som om jag redan innan såg för min inre syn vilka bokstäver som skulle stå där.

Detta ger mig framtidstro. De saker som jag nu inte förstår (som ekonomi, bilkörning och känslor) kommer att vara glasklara för mig när jag blir vuxen. Eller… ja… Äldre. Någon gång måste det lossna. Hjärnan är inte färdigutvecklad förrän man fyllt 25. Det är i och för sig ett och ett halvt år sedan, men ge mig lite tid. Så står jag där en dag med Stora söndagskrysset i ena handen, ett nytaget körkort i det andra och ler mot solen.

(Men på riktigt, Eskil Dalenius?!)

The Friendzone

“Åhnej, jag är in the friendzone.”

Han säger det helt oironiskt, och jag är nära att fysiskt kräkas åt hans håll. Detta är samma person som bara några dagar tidigare har listat alla frisyrer som han inte tycker om att tjejer har. Min var med på den listan.

“Hon har friendzonat mig. Titta.”

Han visar deras konversation. Massor med hjärtan, fina ord om hur söt hon är, hur gullig han är. Och på slutet

Du är min bästa vän!

“Fan vad fint!” säger jag och ler.

“Fint?! Jag är ju i friendzonen! Först så teasar hon mig, och säger massa kärleksfjantiga grejer, och sen bara… bästa vän. Fyfan. Hade hon varit ärlig från början så hade jag inte behövt ödsla massa tid.”

Det värsta som kan hända en person är att vara kompis med någon den är fysiskt attraherad av. Det är såpass hemskt att det är bättre att inte alls ha en relation med personen. Att inte ödsla tid på att umgås med någon som man tycker mest om i hela världen. Bara för att den råkar vara lite snygg.

“Men hon är väl din bästa vän också?”

Han svarar inte, skriver till någon av sina killkompisar, som förstår hans smärta, som har varit i samma situation. Som haft känslor för en tjej som inte vill ligga med honom. Sådant kan jag ju aldrig någonsin förstå.

“Men nu vet du ju”, försöker jag trösta, “så nu kan du gå vidare till någon annan tjej.”

Direkt när jag sagt det så hör jag hur fiskande jag låter. Det gör inte han.

“Ja, eller hur”, säger han.

Han sliter blicken från mobilen och tittar på mig. En kort sekund drunknar jag i hans stora, varma ögon. Hans smilgropar är som svalor som häckar, och i kindernas rundning bäddar jag ner mitt hjärta. Hela min kropp längtar efter hans, det känns som ett under att han inte hör mina pulsslag, för de håller på att överrösta mina egna tankar.

“Det är så gött att umgås med dig, du är som en riktigt bra killkompis.”

Men sådant kan jag ju aldrig någonsin förstå.

Min stora kärlek

När jag var liten så hade vi inte internet. Det var först när jag var runt åtta-nio år som det kopplades in i skogen där vi bodde. Först kunde vi inte accessa det stora nätet, eftersom min låtsaspappa skrivit in “http://” två gånger. Men sen var vi igång.

På den tiden fanns inte lika många webbplatser som nu, men det fanns en väldigt härlig site som hette Funplanet.se. Där kunde man spela spel och tävla i quiz. Det var roligt och så, men det allra häftigaste var att där fanns en chatt. Och där träffade jag Martin.

Martin var femton år, och han var vältalig för sin ålder. Han sa att jag var söt, fast han inte visste hur jag såg ut. Jag ljög till en början, som jag alltid gjorde, sa att jag hette Linda, var 16 år och hade långt blond hår. Denna karaktär var gravt inspirerad av Linda från “De tre vännerna och Jerry” samt Josefine Sundström, som var de snyggaste tjejerna nioåriga jag kunde tänka mig. Men Martin var så snäll, och tyckte om samma saker som jag (O’boy, serietidningen Gustaf och tvprogrammet Rackarns Ralf), så till slut erkände jag. Erkände att jag hette Tina, var nio år, hade kort mörkt hår och var ganska knubbig. Martin sa att det lät jättegulligt. Jag frågade om det inte satte käppar i hjulet för vår kärlek att jag bara var nio år, men han sa att han skulle vänta på mig. Han skulle avhålla sig från alla andra flickor tills jag också var femton, och då skulle vi bli tillsammans. På ett papper som låg bredvid datorn började jag rita hjärtan och skriva “Tina + Martin = sant”. Räknade ut hur bra vi passade ihop baserat på våra namn, med en märklig formel jag idag inte minns. Berättade glatt att “vi älskar varandra 72 procent”. Martin blev rörd. Jag såg hela vår framtid, en liten gård med djur (Martin tyckte om hundar, jag katter, men på en gård får alla djur plats), ett par barn, en bil av märket Jaguar.

Jag väcktes ur min dagdröm av mamma som ropade nerifrån köket “Nu har du surfat i en kvart, Tina, du får stänga av nu. Jag måste ringa mormor!”. Mina femton minuter av kärleksrus var slut. Jag hann bara skriva ett kort “adjö” till Martin innan jag var tvungen att koppla ifrån internet.

Många var de dagar jag loggade in på Funplanet-chatten utan att någonsin mer träffa Martin. Kanske väntar han än. Kanske sitter han på gården med Jaguaren och bara längtar efter sin lilla knubbis. En dag, Martin. En dag.

Trivia som inte imponerar

Ibland kan man slänga sig med ett onödigt fakta för att imponera, eller befästa sin status i en grupp. Sådana fakta kan vara till exempel “visste ni att Hitler var vegetarian?”. Att detta kanske inte ens stämmer spelar egentligen mindre roll. Du har fått med historia och identitetspolitik i en och samma mening. Grattis!

En annan typ av trivia är sådan som visar att du är en äkta nörd. Till exempel “visste ni att det första avsnittet av Dr Who fick spelas in två gånger, eftersom filmen förstördes?”. I en grupp som alla uppskattar brittisk sci-fi kommer detta antagligen bemötas med “ja, visst är det knasigt!” och så vet alla närvarande att ni alla är äkta whovianer och stämningen fortsätter att vara god.

Den trivia som jag allt som oftast lyckas haspla ur mig faller inte in under någon av dessa kategorier. Den får mig bara att framstå som lite märklig. Här kommer tre stycken småfakta som jag inte har lyckats imponera eller bonda med.

  1. I rap-battle-scenen i Scary Movie 3 så avslutar Eminem-parodi-karaktären med att ta på sig luvan och skapar därmed dålig stämning på grund av att han ser ut som att han är med i KKK. I första versionen av manuset så skulle han avsluta med att utropa “nigga”, men det hade redan gjorts i Jamie Kennedy-klassikern Malibu’s Most Wanted som kom ut nästan samtidigt (båda dessa filmer är sådana som ingen i sällskapet vill erkänna att de känner till, än mindre har sett och kan repliker från).
  2. Den brittiska komikern Stephen Merchant är två meter och sex centimeter lång (ett fakta som brukar få reaktionen “stalker-varning!!” när jag nämner det).
  3. I den svenskdubbade versionen av Lejonkungen görs två av tre av hyenornas röster av Darkwing Duck. Flin är inte omdubbad från engelska, eftersom han inte har några egentliga repliker, så hans röst görs av Jim Cummings, som spelade Darkwing Duck i den engelskspråkiga versionen av serien. Banzai görs av Anders Öjebo som mästerligt gestaltade Darkwing Duck på svenska. Den tredje hyenan, Shenzi, har ingen känd koppling till den maskerade hämnaren (här kan tillochmed det faktum att jag kan namnet på alla tre hyenor alienera mig från resten av gruppen).

Varsågod. Ni får dessa småfakta av mig. Använd dem främst om ni länge tänkt byta umgänge, men inte riktigt vågat. Efter att ni strösslat dessa trivia runt er så kommer ni vara tvungna att hitta andra vänner.

Skornas betydelse för kärleken

Han tittar på mina skor. Jag vill inte undra, men gör det ändå, om det är skorna jag faller på. Om det är på grund av dem han inte vill komma närmare. Mitt hår är on point, en frisör har fixat det. Ja, det stämmer, jag kallade in en expert. Sa “gör mig snygg”. De gjorde sitt bästa med de förutsättningar de hade, vilka ska erkännas inte var ideala. Men det är en frisyr, en acceptabel frisyr. Jag satt i nästan en timme och gjorde om de där små svängarna med eyeliner vid ögonlocken. De där som får mig att se lite exotisk ut. Och de är… inte perfekta, men det syns att jag har försökt. Det borde ju räknas, liksom. A for effort. Nagellacket är oklanderligt, kläderna i rätt storlek och utförande. Så det måste vara skorna. Jag försöker dra undan fötterna, så att han inte ser dem så bra. Out of sight – out of mind.

Det fungerar inte. Han sitter kvar där han är. Vad var det som stod i The Game? Skulle man… ta på den andre? Lite casual, medan man pratar?
“Vädret har varit tokigt det senaste”, säger jag och lägger handen på hans arm.
Han rycker till, hans blick går från mina skor till mitt ansikte. Han tar av sig hörlurarna.
“Va?”
En tant framför oss på bussen vänder sig om. Våra blickar möts. Hon ser min ensamhet, min längtan. Han känner den pulsera genom min hand in i hans arm. Det är som att små elektriska impulser studsar ut från mig, runt mellan sätena. Tanten skakar på huvudet, nästan omärkbart, men jag ser. Hon vet, hon har sett det hända förut. Vi åker samma buss varje dag, 16:43. Hon går på två hållplatser efter mig, går av en hållplats innan. Samma buss, samma tant, alltid en ny kille. Ett nytt offer som råkar sätta sig bredvid mig. Eller i närheten. Ibland byter jag plats för att få en chans. En enda chans, det är allt jag begär.
“Vädret”, upprepar jag utan att släppa tantens blick.
Hon ska inte få rätt den här gången. Den här gången har jag förberett mig, jag har varit hos frisören.
“Det har varit tokigt”, väser jag mellan tänderna.
Jag ser i ögonvrån att han stirrar på mig, nästan paniskt.
“Jag… jag ska gå av nu.”
Han reser sig upp, fast det är säkert fyra minuter tills bussen stannar nästa gång, ställer sig vid dörren, tittar överallt förutom på mig. Genom hans trasiga jeans ser jag att han spänner benmusklerna för att inte ramla när bussen kränger till. Tanten flinar elakt.
“Enligt The Game skulle det där funka”, säger jag till henne.
Hon himlar med ögonen och vänder sig om igen. Jag vänder blicken mot fönsterrutan.
“Om jag bara haft Converse.”

Filmkväll med familjen

“Varför tittar vi på det här?”
Mammas fråga kommer plötsligt, jag är inte alls beredd. I tjugo minuter har hon varit tyst, med undantag för några små suckar. Jag tittar på henne, hon tittar på mig.
“Det är en film”, svarar jag.
Försöker vinna tid, vet att jag kommer behöva erkänna snart.
“Vad hette den nu igen?” frågar hon.
“…Dracula 2001…”, mumlar jag lågt.
“Va?”
Hon börjar leta efter dvd-fodralet. Jag drar ett djupt andetag. Försök vara rakryggad, Tina, stå för dina val.
“Dracula 2001”, säger jag, lite högre än jag tänkt mig.
Mamma höjer på ögonbrynen åt min röstvolym, men vänder sedan blicken mot tv:n.
“Den är… den är inte så bra”, säger hon i ett försök att låta diplomatisk.
Sanningen är att det är en av de sämsta filmer som någonsin gått direkt till dvd i Sverige.
“Det kunde väl inte jag veta”, säger jag.
Plötsligt, en röst från andra sidan soffan.
“Du har ju sett den tre gånger.”
Min syster, en lill-gammal sladdis på tolv år, ska bestämt lägga sig i. Jag känner hur jag rodnar, skäms, har blivit påkommen.
“Har du redan sett den?!”
Min mamma tillhör den sortens person som bestämt hävdar att om man har sett en film så är den förbrukad, att se om saker är för dementa eller nostalgiker. Den enda film hon någonsin sett om är “Kräftskiva i stugan 1991”, en av tre videos där min numera bortgångna pappa är med. Och den såg hon om under protest, eftersom hon “visste hur den slutade”.
“Ja, nu när ni säger det, så känner jag igen…”
“Den här skitfilmen igen?”
Min storebror har äntrat vardagsrummet. Två år äldre biologiskt, men två decennier äldre rent mentalt. Jag har vuxit upp i en familj av unga gamlingar.
“Det var Tina som ville se den”, skvallrar lillasystern.
Storebror sätter sig ändå i fåtöljen, trots att han redan högt och tydligt skanderat att han inte är särskilt förtjust i Dracula 2001.
“Vilken överbetald B-skådis är med i den här då?”
Genomskådad. Min (o)vana att se filmer, ibland hela serier, på grund av att jag snöat in på en av skådespelarna, är något min bror är alltför medveten om. Han minns när vi såg tre Beck-filmer på raken för att jag fått för mig att Jonas Karlsson gjorde en statistroll i en av dem, men inte mindes vilken (spoileralert: det var ingen av dem). Han har fortfarande en dålig smak i munnen av varenda avsnitt av The Office, för att i andra säsongen, avsnitt fem, dyker äntligen Stephen Merchant upp i fyra minuter.  Han vaknar ibland skrikande, på grund av att vi såg om The Kumars at no 42, fyra gånger innan jag gav upp och slutade försöka få honom att inse Meera Syals storhet.

Hela familjens blickar är nu vända mot mig. Vilken av alla dessa anonyma ansikten som flashat förbi oss den senaste halvtimmen, med och utan vampyrtänder, är det som är orsaken till att de måste genomlida detta?
“Det är inget sånt…”, försöker jag, men vet redan att jag är besegrad.
“Är det… han?” frågar lillasyster och pekar på tvn.
Johnny Lee Miller. Hon får inte tro att höga hårfästen är min “grej”.
“Ew”, säger jag överdrivet, trots att jag såg om Mindhunters när den gick på TV6.
“Det är han!” säger mamma och pekar hon också.
Omar Epps. Nej, nej, nej. Han är för snygg. Jag snöar aldrig in på för snygga. Men spelet är igång. Det här är inte längre en lugn filmtittning i soffan. Detta har blivit en gissningslek av enorma proportioner. Tre mot en, och vem som än vinner så förlorar jag.

Med en kvart kvar av filmen knäcker storebror gåtan, genom att läsa på dvdomslaget.
“Danny Masterson?” säger han med ett tonfall som är både frågande och självsäkert på samma gång.
Jag nickar besvärat.
“Meh”, säger han, “han dog ju innan jag kom hit.”
“Han gjorde inget större intryck”, suckar mamma och tar en ostbåge.
“Det här var kul!” utropar lillasyster, “hämta en annan film som du köpt på grund av en enda birollsskådis!”
“Lägg av”, mumlar jag, “jag har inte så många sådana.”
Jag ljuger. Hela min dvdsamling är full av dem. Alla i rummet vet om det. Stämningen är tryckt.
“Åh!”
Min låtsaspappa har vaknat ur eftermiddagsluren och dyker upp dörröppningen.
“Tittar ni på Dracula 2001, igen? Den såg ju jag och Tina igår.”