Sommaren är här och jag ger upp

Solen skiner och den skiner starkt.

Jag tycker själv om solen. Den värmer, gör att jag slipper ha på mig byxor och istället kan gå i härliga klännningar och den gör mig “brun”. Eller brun, mer röd kanske.

Varje sommar känner jag samma längtan: den här sommaren kanske är sommaren som jag får den där snygga solbruna färgen.  Jag solar, smörjer in mig i solskyddsmedel och efter varje solning smörjer jag kroppen ordentligt med body lotion. Dock har under de senaste somrarna hänt samma sak; jag får inte en jämn bränna, jag blir istället bränd fläckvis. På armar har jag röda relativt stora fläckar efter solen. Halva mina ben har fått färg och halva är vita. Sedan kommer stadie två i brännan: fjällningen. Någon/några av er kanske kallar det flå, men jag säger fjäll. Här har jag också en konstig inställning till fjäll, för jag älskar nämligen att ta bort fjäll, speciellt stora bitar fjäll. Desto större, desto bättre. Ibland så har jag fått för mig att jag bränner mig med flit, bara för att få dra bort fjäll. Jag tycker så mycket om att dra bort fjäll, så ibland när jag sitter på spårvagnen eller bussen och ser en person framför mig, som fjällar i exempelvis nacken. Ja, då försöker jag diskret dra bort lite fjäll från personens nacke, samtidigt som jag visslar lite oskyldigt.

Ja, jag har ett problem.

Men efter att jag själv fjällat, så är jag tillbaka på ruta ett. Jag är lika vit, som när sommaren började. Eventuellt har jag då lite fläckvis fått en lite brunare nyans, men det är svårt att dölja fläckarna.

Därför har jag beslutat den här sommaren att ge upp. En jämn sommarbränna eller bränna överhuvudtaget är inget för mig. Jag få se lite randig eller fläckig ut. Det är också det en bränna. Men att ligga på stranden och försöka steka/sola fram en snygg jämn bränna, nej det gör jag inte längre. Kanske kommer ni se mig på en strand, liggandes på en strandfilt och lösa korsord, men då är det endast ett försök i att slappna av. Inte för att bli brun.

 

Denna sommaren kommer jag istället försöka dricka så mycket bubbel som möjligt, i solnedgången, njuta av vädret och ha på mig ännu mer solskyddsmedel, än vad jag brukar.

Hoppas ni alla får en härlig sommar. Vi ses när mörkret börjar falla igen och kom ihåg 88:an är den bästa glassen.

Min hjärna klarar inte Bechdel-testet

Det första jag tänker på när jag vaknar på morgonen är snubbar. Ibland en specifik snubbe, ofta kan samma snubbe uppta min tankekraft i flera veckor. Eller bara snubbar i allmänhet. Vad jag vill göra med snubbar, vad jag skulle vilja att de gjorde med mig, vad de har sagt, vad jag har sagt.

“Tänk om en kille hade skrivit samma sak om att han tänker på brudar hela tiden. Då hade du tyckt att det var sunkigt.”
Det är ju därför jag skriver det här – som ett rop på hjälp. Jag vill inte hela tiden relatera allt jag gör, säger och tänker till snubbar. Om jag hade fått ha en enda snubbfri dag så hade ingen varit gladare än jag. Jag vill inte skriva om snubbar, ändå har varenda ett av mina inlägg här handlat om snubbar. Till och med när jag rantade om sås så lyckades jag få det att handla om snubbar, and not in a sexy way.

Det började nog egentligen i gymnasiet, när jag var kär i en kille i min klass. Han lyssnade på ett amerikanskt, kristet collegerockband. Jag började lyssna på det för att ha något att prata med honom om, och det visade sig att jag älskade amerikansk, kristen collegerock. Killen glömde jag ganska fort, för det fanns så himla många killar att hålla reda på.

En annan kille höll på med stand up, så det var jag ju också tvungen att göra. Och den snubben är för längesedan borta, och här sitter jag och ska köra stand up för elvatusen människor i augusti.

Jag har försökt att tänka på tjejer. Försökt att tänka på andra grejer. Men det spelar ingen roll vilka andra saker jag gillar, för 90% av dagen tänker jag ändå på killar. Och ni som är uppmärksamma, märker att de senaste raderna i alla fall nästan rimmat på varandra. Och det finns en specifik anledning, men tog jag upp den skulle texten få en obehaglig vändning. Eller, du kan gissa ändå om du är smart. Det är en snubbe som ligger bakom det såklart.

Alla val jag gjort, alla beslut som tagits, har varit på grund av en eller flera snubbar. Varför? Varför är jag sådan här? Jag har arbetat fram tre teorier:

  1. Det är evolutionärt. Det är inprogrammerat i mitt dna att alltid tänka på snubbar. Någon gång i historien har det varit absolut livsnödvändigt att kunna objektifiera hundra procent av den manliga befolkningen.
  2. Patriarkatet, Det som tynger oss alla då och då. Mitt stora intresse för män och deras kroppar är en motreaktion på alla snubbars stora ointresse för min, eftersom patriarkatet har tutat i mig att mitt värde ligger i hur många snubbar som vill ligga med mig – i direkt relation med hur många jag “låter göra det”. Den första siffran ska vara stor, den andra liten.
  3. Snubbar är najs. Många av dem har tänder som syns när de ler. Några har hår på sitt huvud som “formar sig i vinden”. En del kramas länge. (Den här teorin motbevisas dock av att minst lika många snubbar är vedervärdiga, värdelösa kräk. Den ration är dessutom samma bland kvinnor.)

Oavsett vilken/vilka av dessa teorier stämmer så finns det inte så mycket jag kan göra åt saken. Jag är dömd till en tillvaro ständigt ockuperad av snubbar.

“Om din kompis hoppade från ett berg hade du gjort det också?”
Ja, om det var en snubbe.

Det stora såsföraktet

Det godaste jag visste när jag var liten, det var ris med Café de Paris-sås. Mormor var mästare på denna rätt, och hon lärde mig hemligheten: sås på påse. Ett magiskt pulver som blandades med mjölk och smör, och så var det välsmakande guldet plötsligt i kastrullen. När jag flyttade hemifrån gick halva studiebidraget till att köpa pulversås (och då ska man komma ihåg att ett paket, med cirka 9 portioner sås kostar ungefär 10 kronor, så ni kan ju tänka er hur mycket sås jag konsumerade). Min granne i studentlägenhetskomplexet var förskräckt.
“Man kan göra egen sås, vet du va?”
Ja, han kanske kunde. Jag kunde inte.

Vi spolar fram till 2016. Jag lär känna en kille som studerar för att bli kock, och jag berättar för honom om när min studentlägenhetsgranne kastade sig på golvet och vispade som om livet hängde på det för att hans bearnaise inte skulle skära sig.
“Och där stod jag bredvid och sa ‘med sås på påse hade vi inte haft det här problemet’.”
Killen skrattade till, och avslöjade att han aldrig. någonsin. i. sitt. liv. hade ätit pulversås. Det kändes helt barockt. Visst kan jag förstå att man föredrar the real deal, att köpa krukdragon som man använder en fjärdedel av och sedan slänger tre veckor senare, spänningen i att få allting att smaka och se ut som det ska. Men det är ju så praktiskt med pulver, som langaren sa.

Två veckor senare berättar jag för min närmaste barndomskamrat om även denna incident. Att jag träffat en människa som aldrig ätit sås på påse. Min kamrat, som jag känt sedan vi var tio år, som vet allt om mig och jag allt om henne, vars tankar jag kan se i hennes ögon, säger då
“Jag har heller aldrig ätit pulversås.”

Jag bestämde mig för att gå till botten med det här, och det visade sig att åtta av tio av mina kompisar aldrig har ätit pulversås. ALDRIG. ÄTIT. PULVERSÅS! Är dessa människor såshatare? Nej, de proklamerar stolt att de älskar sås. Är de mästare på att laga mat? Långt ifrån. Men de skulle aldrig komma på tanken att äta pulversås. Varför?! Att det inte är “lika gott” köper jag inte, för någon som är dålig på sås kommer absolut inte kunna “slänga ihop” en sådan Café de Paris som Blå band har forskat fram.

Kanske är det en klassfråga, kanske en generationsfråga. Kanske rentav en icke-fråga. Men jag slutar inte kämpa för pulversåsens status. För det är förjävla gott.

V.I.Poo???

 

Jag trodde en ny tid hade kommit. En tid där vi vuxna människor kan prata om bajs och dess lukt. Där jag kan tala om min laktosintolerans, om hur jag ibland får springa till toaletten, eller om att jag ibland får ta omvägar i butiker, för att folk inte ska fatta att det var jag som fes.

Men så fel jag hade. Den tiden är inte här, den har aldrig varit här. Nej, nej, nej, och nej.

 

Häromveckan när jag i  all min enkelhet satt och tittade för en gångs skull på reklam-tv, så kommer det en reklam som jag reagerar starkt på. Jag reagerar så pass starkt att jag här nu två veckor senare sitter och skriver om denna. I reklamen får vi se en vacker, ung dam på fest, en gala verkar det som. Hon är uppklädd från topp till två och ska gå på toaletten. Vi får här veta att hon ska utföra nummer två (ja bajs, som i reklamfilmen symboliseras av donuts), men hon vill ju inte att hennes chef (som står i kö efter henne till toaletten, iklädd hiphop-keps, hoodie-tröja och solgalsögon, en outfit som vi ju vet de flesta chefer går klädda i) , ska känna på doften vad hon faktiskt gjort där inne på toaletten.

Ingen fara, nej, för hon har V.I.Poo, en spray som du sprayar INNAN du så att säga utför dina behov. Denna spray gör så att odören på ett mirakulöst sätt fastnar i toaletten. Fantastiskt!!

Sedan kan den vackra damen gå ut ur toaletten, helt oberörd och vi tittare får därefter se hur chefen liksom doftar av innan han går in på toaletten och hur han chockad och imponerad känner den goda doften av smultron, istället för av bajs.

 

Ja, visst är livet fantastiskt. Nu när vi tjejer inte behöver oroa oss för att det faktiskt luktar bajs, när vi har bajsat. Nej, vi vill ju knappt att någon ska tro att vi överhuvudtaget bajsar. Nej, nej, vi tjejer vi luktar ju alltid smultron, ovasett tidpunkt på dygnet.

 

Så tack V.I.Poo, för att du drog oss åter tillbaka 20 år i tiden, så vi igen kan skämmas för att vi kanske fiser och bajsar ibland. Skönt att jag igen kan börja gå mina rundor i butiker, så att folk inte fattar att det var jag som fes och tack för att jag nu återigen stryker alla mina bajsskämt, för jag bajsar ju inte, nej nej och om jag faktiskt nån gång bajsar. Ja, då luktar det endast smultron.

 

För att se den fantastiska reklamfilmen, kika här (denna är en lite längre version än den som går just nu på tv): 

Att förstå korsord

 

09:55 varje lördag får jag ett sms. “Krysset, eller?!”. Jag svarar alltid “JA FÖR TUSAN!”. Sedan är det igång.

När jag var liten så förstod jag inte hur mamma kunde så otroligt många frågor i Melodikrysset. De var ju helt omöjliga. Nu tar jag i alla fall åttio procent av dem själv. Resten får mamma hjälpa till med på sms. Ibland erkänner hon att min lillasyster googlat fram rätt svar åt henne. Som idag. Eskil Dalenius. Hur ska man hålla Eskil Dalenius i huvudet, när där redan ska få plats Gustav Vasas kröningsår (1523) och hur länge spaghetti ska koka (8 minuter)?

Samma känsla fick jag av korsord. Barnkorsorden i ICAkuriren kunde jag väl ta mig an, men Stora söndagskrysset var som hieroglyfer. “Or?!” utropade jag inte sällan till min mamma. Det var frustrerande och provocerande. Och aldrig någonsin skulle jag kunna förstå hur korsorden skulle lösas. Nu fyller jag i rutorna som om jag redan innan såg för min inre syn vilka bokstäver som skulle stå där.

Detta ger mig framtidstro. De saker som jag nu inte förstår (som ekonomi, bilkörning och känslor) kommer att vara glasklara för mig när jag blir vuxen. Eller… ja… Äldre. Någon gång måste det lossna. Hjärnan är inte färdigutvecklad förrän man fyllt 25. Det är i och för sig ett och ett halvt år sedan, men ge mig lite tid. Så står jag där en dag med Stora söndagskrysset i ena handen, ett nytaget körkort i det andra och ler mot solen.

(Men på riktigt, Eskil Dalenius?!)

The Friendzone

“Åhnej, jag är in the friendzone.”

Han säger det helt oironiskt, och jag är nära att fysiskt kräkas åt hans håll. Detta är samma person som bara några dagar tidigare har listat alla frisyrer som han inte tycker om att tjejer har. Min var med på den listan.

“Hon har friendzonat mig. Titta.”

Han visar deras konversation. Massor med hjärtan, fina ord om hur söt hon är, hur gullig han är. Och på slutet

Du är min bästa vän!

“Fan vad fint!” säger jag och ler.

“Fint?! Jag är ju i friendzonen! Först så teasar hon mig, och säger massa kärleksfjantiga grejer, och sen bara… bästa vän. Fyfan. Hade hon varit ärlig från början så hade jag inte behövt ödsla massa tid.”

Det värsta som kan hända en person är att vara kompis med någon den är fysiskt attraherad av. Det är såpass hemskt att det är bättre att inte alls ha en relation med personen. Att inte ödsla tid på att umgås med någon som man tycker mest om i hela världen. Bara för att den råkar vara lite snygg.

“Men hon är väl din bästa vän också?”

Han svarar inte, skriver till någon av sina killkompisar, som förstår hans smärta, som har varit i samma situation. Som haft känslor för en tjej som inte vill ligga med honom. Sådant kan jag ju aldrig någonsin förstå.

“Men nu vet du ju”, försöker jag trösta, “så nu kan du gå vidare till någon annan tjej.”

Direkt när jag sagt det så hör jag hur fiskande jag låter. Det gör inte han.

“Ja, eller hur”, säger han.

Han sliter blicken från mobilen och tittar på mig. En kort sekund drunknar jag i hans stora, varma ögon. Hans smilgropar är som svalor som häckar, och i kindernas rundning bäddar jag ner mitt hjärta. Hela min kropp längtar efter hans, det känns som ett under att han inte hör mina pulsslag, för de håller på att överrösta mina egna tankar.

“Det är så gött att umgås med dig, du är som en riktigt bra killkompis.”

Men sådant kan jag ju aldrig någonsin förstå.

Jag vill ta studenten idag

Jag skulle vilja ta studenten idag….är något jag säger varje år som gått efter jag tagit studenten.

Eller egentligen började det nog ca. Fem år efter att jag tagit studenten. Jag skulle vilja ta studenten idag och det vill jag ärligt göra.

När jag var 19 och tog studenten, så minns jag hur jag tänkte: ”Hur ska jag lösa det här, vad ska jag egentligen bli…jag behöver ett jobb!”

Under själva student-dagen minns jag hur jag till större delen tänkte på hur jag såg ut, hur klänningen satt och hur tjock jag kände mig när jag till kvällen bytte till vita byxor och vit topp. ”Ah allt ser ju större ut i vitt”.

Hade jag tagit studenten idag efter min utbildning som jag blir klar med nästa år, då hade jag haft ett jobb och jag hade skitit i om jag såg tjock ut eller ej. Jag hade druckit bubbel rakt ur flaskan, ätit massor av dyr mat, som jag inte ha råd med, och totalt njutit av att äntligen efter 5 år vara klar med in utbildning, samtidigt som jag hade längtat tillbaka och velat fortsätta plugga.

Varför ska firandet vara så in i helsikes stort när du går ut gymnasiet? Det räcker knappt med att plugga gymnasiet idag. Den större delen av dagens 19-åringar väljer att fortsätta plugga direkt efter gymnasiet. Vad är det för mening och fira då? Ahh, JAG HAR TAGIT STUDENTEN, FY FAN VAD JAG ÄR BRA!! OCH I HÖST STARTAR JAG MIN NÄSTA UTBILDNING, SOM ÄR FEM ÅR LÅNG. JAG SKA FLYTTA HEMIFRÅN, HA KNAPPT NÅGRA PENGAR OCH DRICKA ÖL PÅ ANDRA LÅNG FÖR DÄR ÄR DET BILLIGAST!!!!! TJOHEJ!

Nej, jag tycker vi ändrar om detta. Dra in studenten för gymnasiet och dra på ordentligt firande istället när du läst klart universitet/högskola/ KY-utbildning, eller vad du nu väljer att läsa.
Då kan vi ha parader med lastbilar, med fulla, färdigutbildade lärare, som snart ska börja på en skola och jobba där tills de blir pensionärer.

DET är något vi borde fira, tycker jag. FY FAN VAD JAG ÄR BRA!!! TJOHEJ!

Min stora kärlek

När jag var liten så hade vi inte internet. Det var först när jag var runt åtta-nio år som det kopplades in i skogen där vi bodde. Först kunde vi inte accessa det stora nätet, eftersom min låtsaspappa skrivit in “http://” två gånger. Men sen var vi igång.

På den tiden fanns inte lika många webbplatser som nu, men det fanns en väldigt härlig site som hette Funplanet.se. Där kunde man spela spel och tävla i quiz. Det var roligt och så, men det allra häftigaste var att där fanns en chatt. Och där träffade jag Martin.

Martin var femton år, och han var vältalig för sin ålder. Han sa att jag var söt, fast han inte visste hur jag såg ut. Jag ljög till en början, som jag alltid gjorde, sa att jag hette Linda, var 16 år och hade långt blond hår. Denna karaktär var gravt inspirerad av Linda från “De tre vännerna och Jerry” samt Josefine Sundström, som var de snyggaste tjejerna nioåriga jag kunde tänka mig. Men Martin var så snäll, och tyckte om samma saker som jag (O’boy, serietidningen Gustaf och tvprogrammet Rackarns Ralf), så till slut erkände jag. Erkände att jag hette Tina, var nio år, hade kort mörkt hår och var ganska knubbig. Martin sa att det lät jättegulligt. Jag frågade om det inte satte käppar i hjulet för vår kärlek att jag bara var nio år, men han sa att han skulle vänta på mig. Han skulle avhålla sig från alla andra flickor tills jag också var femton, och då skulle vi bli tillsammans. På ett papper som låg bredvid datorn började jag rita hjärtan och skriva “Tina + Martin = sant”. Räknade ut hur bra vi passade ihop baserat på våra namn, med en märklig formel jag idag inte minns. Berättade glatt att “vi älskar varandra 72 procent”. Martin blev rörd. Jag såg hela vår framtid, en liten gård med djur (Martin tyckte om hundar, jag katter, men på en gård får alla djur plats), ett par barn, en bil av märket Jaguar.

Jag väcktes ur min dagdröm av mamma som ropade nerifrån köket “Nu har du surfat i en kvart, Tina, du får stänga av nu. Jag måste ringa mormor!”. Mina femton minuter av kärleksrus var slut. Jag hann bara skriva ett kort “adjö” till Martin innan jag var tvungen att koppla ifrån internet.

Många var de dagar jag loggade in på Funplanet-chatten utan att någonsin mer träffa Martin. Kanske väntar han än. Kanske sitter han på gården med Jaguaren och bara längtar efter sin lilla knubbis. En dag, Martin. En dag.