Kategori: Bloggpost

När jag var liten så hade vi inte internet. Det var först när jag var runt åtta-nio år som det kopplades in i skogen där vi bodde. Först kunde vi inte accessa det stora nätet, eftersom min låtsaspappa skrivit in “http://” två gånger. Men sen var vi igång.

På den tiden fanns inte lika många webbplatser som nu, men det fanns en väldigt härlig site som hette Funplanet.se. Där kunde man spela spel och tävla i quiz. Det var roligt och så, men det allra häftigaste var att där fanns en chatt. Och där träffade jag Martin.

Martin var femton år, och han var vältalig för sin ålder. Han sa att jag var söt, fast han inte visste hur jag såg ut. Jag ljög till en början, som jag alltid gjorde, sa att jag hette Linda, var 16 år och hade långt blond hår. Denna karaktär var gravt inspirerad av Linda från “De tre vännerna och Jerry” samt Josefine Sundström, som var de snyggaste tjejerna nioåriga jag kunde tänka mig. Men Martin var så snäll, och tyckte om samma saker som jag (O’boy, serietidningen Gustaf och tvprogrammet Rackarns Ralf), så till slut erkände jag. Erkände att jag hette Tina, var nio år, hade kort mörkt hår och var ganska knubbig. Martin sa att det lät jättegulligt. Jag frågade om det inte satte käppar i hjulet för vår kärlek att jag bara var nio år, men han sa att han skulle vänta på mig. Han skulle avhålla sig från alla andra flickor tills jag också var femton, och då skulle vi bli tillsammans. På ett papper som låg bredvid datorn började jag rita hjärtan och skriva “Tina + Martin = sant”. Räknade ut hur bra vi passade ihop baserat på våra namn, med en märklig formel jag idag inte minns. Berättade glatt att “vi älskar varandra 72 procent”. Martin blev rörd. Jag såg hela vår framtid, en liten gård med djur (Martin tyckte om hundar, jag katter, men på en gård får alla djur plats), ett par barn, en bil av märket Jaguar.

Jag väcktes ur min dagdröm av mamma som ropade nerifrån köket “Nu har du surfat i en kvart, Tina, du får stänga av nu. Jag måste ringa mormor!”. Mina femton minuter av kärleksrus var slut. Jag hann bara skriva ett kort “adjö” till Martin innan jag var tvungen att koppla ifrån internet.

Många var de dagar jag loggade in på Funplanet-chatten utan att någonsin mer träffa Martin. Kanske väntar han än. Kanske sitter han på gården med Jaguaren och bara längtar efter sin lilla knubbis. En dag, Martin. En dag.

Igår var det ju självaste norska nationaldagen och det måste givetvis firas, och hur firar en det på bästa sätt. Jo, med en norsk vits. Pass på, här kommer den:

Vet du varför norrmännen vattnar sina flaggstänger?

Nej…

För att de vill att knoppen ska slå ut.

Lykkelig 17 mai Norge! 

Om det inte vore nog att jag vaknade imorse, trött, sliten och helt slut, så slog jag igång TV4. Nyhetsmorgon på TV4 är något jag brukar titta på, varför vet jag inte. Kanske för att titta på helt väderlös tv på morgonkvisten, är det skönaste jag vet. Kanske för att se vilken frisyr Peter Jihde har idag. Kanske för att jag älskar att få blomtips och direkt efter  få höra självmordsstatistik. Jag vet inte.

Men imorse förstörde Nyhetsmorgon min morgon. Under deras “härliga inslag” Väderspecial, så visas en väderkarta över Sverige. En väderprognos med dubbelsiffror, ÖVER 20 grader! VA? ,utbrister jag,  ska det bli varmt nu igen?

Men nej…icke….inte alls….ha…ha…ha, skrockar Peter Jihde. “Det är ett fel med den här väderkartan!”. Ja, och vad, vad Peter Jihde? Vad kan det vara? Jo, det var 9 maj, FÖRRA ÅRET!

Nyhetsmorgon, varje år får vi olika väder. Det är lite naturens gång, men vi svenskar påminner oss inte om hur bra väder det var förra året, för vi tittar inte tillbaka. Vi tar oss genom skitväder, annars skulle vi inte fixa bo i detta land, så istället för att visa FÖRRA ÅRETS underbara väder. Visa när värmen istället kommer tillbaka. Titta inte tillbaka, titta framåt.

Punkt.

Han tittar på mina skor. Jag vill inte undra, men gör det ändå, om det är skorna jag faller på. Om det är på grund av dem han inte vill komma närmare. Mitt hår är on point, en frisör har fixat det. Ja, det stämmer, jag kallade in en expert. Sa “gör mig snygg”. De gjorde sitt bästa med de förutsättningar de hade, vilka ska erkännas inte var ideala. Men det är en frisyr, en acceptabel frisyr. Jag satt i nästan en timme och gjorde om de där små svängarna med eyeliner vid ögonlocken. De där som får mig att se lite exotisk ut. Och de är… inte perfekta, men det syns att jag har försökt. Det borde ju räknas, liksom. A for effort. Nagellacket är oklanderligt, kläderna i rätt storlek och utförande. Så det måste vara skorna. Jag försöker dra undan fötterna, så att han inte ser dem så bra. Out of sight – out of mind.

Det fungerar inte. Han sitter kvar där han är. Vad var det som stod i The Game? Skulle man… ta på den andre? Lite casual, medan man pratar?
“Vädret har varit tokigt det senaste”, säger jag och lägger handen på hans arm.
Han rycker till, hans blick går från mina skor till mitt ansikte. Han tar av sig hörlurarna.
“Va?”
En tant framför oss på bussen vänder sig om. Våra blickar möts. Hon ser min ensamhet, min längtan. Han känner den pulsera genom min hand in i hans arm. Det är som att små elektriska impulser studsar ut från mig, runt mellan sätena. Tanten skakar på huvudet, nästan omärkbart, men jag ser. Hon vet, hon har sett det hända förut. Vi åker samma buss varje dag, 16:43. Hon går på två hållplatser efter mig, går av en hållplats innan. Samma buss, samma tant, alltid en ny kille. Ett nytt offer som råkar sätta sig bredvid mig. Eller i närheten. Ibland byter jag plats för att få en chans. En enda chans, det är allt jag begär.
“Vädret”, upprepar jag utan att släppa tantens blick.
Hon ska inte få rätt den här gången. Den här gången har jag förberett mig, jag har varit hos frisören.
“Det har varit tokigt”, väser jag mellan tänderna.
Jag ser i ögonvrån att han stirrar på mig, nästan paniskt.
“Jag… jag ska gå av nu.”
Han reser sig upp, fast det är säkert fyra minuter tills bussen stannar nästa gång, ställer sig vid dörren, tittar överallt förutom på mig. Genom hans trasiga jeans ser jag att han spänner benmusklerna för att inte ramla när bussen kränger till. Tanten flinar elakt.
“Enligt The Game skulle det där funka”, säger jag till henne.
Hon himlar med ögonen och vänder sig om igen. Jag vänder blicken mot fönsterrutan.
“Om jag bara haft Converse.”